malinsofiahelena

Då var vi här igen. Första måndagen på nya året. Jag kom hem från gymmet för en stund sen, har tagit en lång dusch och ska nu fortsätta med det jag hållit på med större delen av dagen; skriva hemtenta.
Jag måste bara skriva av mig lite först.

Häromdagen frågade min syster mig när jag började känna att träningen inte är ett nödvändigt ont vilket fick mig att börja fundera lite kring min träning. När jag tänker efter har jag ju faktiskt tränat regelbundet(3-4 ggr/vecka) i ett och ett halv år vilket jag måste säga att jag är stolt över!
Jag har tränat regelbundet i flera perioder av mitt liv, i vissa fall har det hållt ett par veckor - andra flera månader. Det som jag inser har skiljt sig dessa perioder från nu är samma anledning till att de har varit just perioder. Allt handlar ju om varför man tränar. Förut har jag lurat mig själv att det är kul när det i grund och botten alltid har handlat om att jag vill bli snyggare, smalare etc. Det är ett mål som är så långsiktigt att det blir svårt att göra den "uppoffring" man kan se träning som. Om man tränar enbart för fysiska mål kommer ju även dessa motivationssvackor som jag kan säga helt ärligt att jag inte har längre. Eftersom jag vill träna blir det inga bortförklaringar. Jag älskar känslan av att använda mina muskler och att få upp flåset på löpbandet. Jag älskar att kunna öka vikter/slå löprekord och känna att jag kan!

Och idag sprang jag årets första halvmil! Jag är så stolt över mig själv att jag hittat träningsglädjen och jag är säker på att den aldrig tappas bort!